Ständigt utanför konfortzone

Hur går det för dig i den nya tiden? Har det dragit igång för dig också?

Hos mig är det mycket som händer. Inte så mycket i det fysiska, men i det inre. Förra veckan vikarierade jag som teamleder för BNI YMER i Luleå. Nu förbereder jag mig för att vara konferencier till Förenade Reikiförbundet i Sveriges nya, årliga konferens för Reikiforskning. Båda dessa är nya roller för mig, vilka jag gärna kliver in i. Men det känns att jag är ovan. Att vara lärare är något som jag kan som rinnande vatten. Oavsett förutsättningarna känner jag alltid en klarhet när jag hamnar i en lärarsituation. Fysiskt åtminstone. Under 2020 fick jag träna mig i att återskapa samma känsla i det digitala formatet. Och nu är det alltså samma känsla igen, men i större grupper och på scen. Märkligt att det krävs ”så lite” för att komma ur sin konfortzon.

Parallellt med detta så har min man manifesterat sitt drömjobb. Jag är oerhört stolt över honom och tackar dagligen de osynliga krafterna för hur väl de planerat och arrangerat alltihop. Det märks verkligen att han blir hjälpt. För vår familj är detta dock en omställning då han börjat veckopendla. Det är tredje, eller fjärde, året och gången detta händer, så vi har en vardag som med lätthet klarar av det här. Men så fort det är förändring så reagerar energikroppen kraftfullare än vad intellektet förstår. Känns som det enda jag gör är att ”stoppa i sladden till energikroppen igen”. Är väldigt tacksam över att jag numer vet att det är det jag ska göra! Och har förmågan till det. Egentligen är det fascinerande att det gått så bra förr, trots att sladden rykte i tid och otid. Lyssnar nonstop på Reikiportalens Låt mig bara vara för att få draghjälp av energierna.

Och så är det det här med alla förkylningar. I morse vaknade sonen och var lite snörvlig, igen! Min egna har precis börjat släppa (en vecka i sjuksängen följt av tre veckor med efterdyningar). Man hör ju att alla är förkylda, och med tanke på de borttagna restriktionerna och hur mycket som sker på insidan är det inte så konstigt. Men ändå. Hade gärna sluppit dem. Brukar dock påminna mig om hur livet var med knäskadan, eller med migränen. Så lätt som det går nu har det faktiskt aldrig gått förut. Även trots motgångar. En förkylning är en light-grej i sammanhanget.

Igår var jag förresten med om något coolt. När jag hittade på en historia för min son såg jag händelseförloppet framför mig för min inre syn (har kunnat göra liknande tidigare, men inte på samma sätt). Träffade två författare som gett ut två böcker i torsdags. Och så har jag gett mig in i ett skönlitterärt skivprojekt som jag längtat efter i många år (har testat, och övergivit projekten, fem sex gånger tidigare så jag är inte helt säker på att det verkligen kommer att gå i mål). Tror att det är min inre författare utvecklas. Ett tecken på vad som är på gång.

Vad gör du nu för tiden?