Ibland går det fort, och ställer allt på ända. Vi har fått en ny familjemedlem. En kanin har flyttat till oss.
Igår fick vi en ny familjemedlem. En kanin. Det blev ett hastigt beslut då vi adopterade den från grannen. Den kom utan bur, är tydligen van att gå lös inomhus och dricker inte vatten utan grönsakssoppa?
Själva idén, eller kanske visionen, kom för åtta dagar sedan. Så hade vi ett inlägg i byns fb-grupp. ”Vem saknar en gul kanin? Den hoppar runt i Renholmen.”
Jag tänkte: En kanin? Men det hade kanske varit något för oss?
Grejen är att vi inte får ha pälsdjur hemma då vi har allergi i familjen (inte vi, men nära släktingar som ska kunna komma och hälsa på). Detta är en stor sorg för alla, speciellt min man som inte får ha katt. Och vår son tvingas växa upp utan husdjur.
Trodde jag. Tills vi hade en lösspringande kanin i byn. Då kom idéen om en kanin till mig.
Kaniner kan ju bo utomhus… Även på vintern! Det hade ju kunnat vara ett perfekt sätt att få ett husdjur, men ändå hålla hemmet fritt från djur. Jag kände en stark kärlek till just denna osedda ”gula kanin” Som att den hörde hemma hos oss.
Den förrymda kaninen hittades av engagerade byinvånare (förstås) och återställdes i sitt hem.
Sedan tänkte jag inte mer på saken.
7 dagar senare
Förrän sju dagar senare när svärmor ringde till min man.
”Har ni sett att de vill bli av med kaninen? Vill ni adoptera den?!”
Vad ger vi oss in i?
En vision i all ära, men vad gav vi oss in i? Jag googlade på att ha kaniner utomhus.
Jadå, det går bra att ha kaniner som bor utomhus. Men man ska inte ha en utan minst två för de är flockdjur. Och två osteriliserade hannar går inte, för de slåss.
”Vet du om det är en hanne eller hona?” frågade jag svärmor.
”Hanne” fick jag till svar.
Jajust det, då behövs det kastrering om det ska bli fler kaniner i samma bur.
Men inte går väl det?
Motståndet: Nämen inte går väl det? Var ska vi ha den?
Logiken: Vi har en gård på 2600 kvadratmeter! Vi kan säkert få plats.
Motståndet: Vad bökigt med kastrering.
Logiken: Det kommer säkert att gå bra.
Motståndet: Men vill ni verkligen ha en hel kaninskock? Två kaniner!?
Logiken: Det kanske blir riktigt bra?!
Maken: Men NEJ!!! Vad ska vi med en kanin till?
Sonen: Ja, jag vill ha en kanin!
Sagt och gjort. Vi tackade ja. Det passade perfekt att hämta kaninen på en tid som passar oss.
Det stod att kaninen kom i liten bur. Och det gjorde den… Liten transportbur utan dörr…
Så nu har vi en kanin i inglasningen. Där får han bo första vintern. Då har vi full uppsikt på honom, och han kan känna lite närhet av oss. Så hinner vi bygga honom ett palats till våren (och förhoppningsvis vänja honom med att gå i sele). Liksom kastrera honom. Och hitta honom en kompis.
Från vision till handling = 8 dagar.
Tid däremellan som jag lekte med tanken = 0 dagar.
Tid för chocken att landa? Tja, det är där vi är nu. Jag gapskrattar inombords och undrar vad tusan jag gett oss in i.
Ps
PS! Vi skulle ändå byta matta i inglasningen. Vi får storstäda där i vår.
PS2 Givetvis hade vi helst velat ha kaninen inomhus, men nu är det ju som det är. Vi får göra det riktigt trivsamt för vår lille vän. Om han vill gå i sele kan han få ha det hur roligt som helst.
PS3. Tror du att det är en slump att han kommer till oss dagen innan vår son börjar förskoleklass och det nya livet börjar?
PS4: Dessutom blev tapeten sonens rum klart samma dag som han fick kaninen?! Planen var att ha detta klart i våras. Blev en nystart delux för sonen! Det härliga är att han redan innan, på frågan om vad som är bäst med nya huset, svarade ALLT! Nu blev det genast mycket bättre!
PS5. Detta inlägg skrev jag med kaninen utanför fönstret
