Idag delar jag med mig av ett sådant inlägg som vanligtvis hamnar i min dagbok. Men jag fick till mig att dela just detta, så då gör jag så.
Jag har anmält mig till en kurs som väckt mycket i mig. Kanske inte så mycket rädslor och definitivt inget motstånd, mer nyfikenhet och förväntningar. Men så pass många tankar och känslor att de kan blockera min inlärning.
Så istället för att tänka på vad jag tycker och tänker så passar jag på att skriva ned det.
När man skriver ”rensar man hjärnan”. Man får klarhet, ser mönster och sammanhang. Saker kommer till en. Det funkar både privat och när man skriver något jobbrelaterat.
Själv skriver jag dagbok när jag behöver rensa hjärnan. Jag använder Writing to heal-konceptet, vilket är ”skriv utan att tänka, rätta inga stavfel, låt ingen annan läsa.”
Sedan skriver jag ut texten på skrivaren. Använder inställningen 2 sidor per ark, för då kan jag dela pappret i två och klistra in i min dagbok. Vanligtvis fyller jag ungefär en dagbok per år. Men jag går aldrig tillbaka och läser😉 Däremot gillar jag att skriva ut sidorna och klistra in. Det blir vackert och symboliskt.
OPS?!
Här kommer texten, men jag inser medan jag skriver att jag gått i samma fälla som författaren av Writing to heal varnar om. Jag skriver för en mottagare, så omedvetet gör jag texten mer begriplig än om jag hade skrivit för mig själv.
Nåja, det spelar ingen roll i detta fall. Jag kommer att få klarhet i vilket fall och historien blir roligare för dig som läsare om den. Det blir ett mellanläge mellan dagboksskrivande och artikel, och det blir good-enough denna gång.
Är du redo?
Varför jag aldrig gått in i fjärrskådning tidigare
Min andliga träning (det som kommit till mig) har inte varit att fokusera i materiella ting. Det har handlat om saker som ”se saker som perfekt helade”, ”hitta skönheten i det du ser”, var i tacksamhet, ”tänk inte en enda negativ tanke”.
Troligen har jag levt många liv som asket. Jag har liksom aldrig varit intresserad av materiella ting. Jag var i tjugoårsåldern när jag sa: ”Ni behöver inte köpa mig någon födelsedagspresent, jag har allt jag behöver”.
Men saker har förändrats.
Dels har vi köpt hus – och för att det ska bli trevligt så behöver man kunna skapa trivsamma miljöer.
Men det egentliga behovet av att kunna fjärrskåda är mitt uppdrag som ordförande i vattenföreningen. När du har en läckande ventil bland 68 hushåll har du allt att vinna på att kunna hitta igen den ventilen – och snabbt!
”Säg inte att du går kurs i fjärrskådning för att kunna hitta ventiler” bad min svärmor. Detta är första gången hon reagerat på något jag gjort.”De kommer aldrig att ta dig på allvar”.
Jag vet inte om hon pratade om kursdeltagarna eller byborna som är beroende av vattnet när hon uttryckte oro för om jag skulle bli tagen på allvar.
Men en sak vet jag: Det finns inte en bybo som kommer ha klagomål om jag lär mig att hitta igen en vattenläcka på mindre än 5 minuter! Alla kommer älska min snabbhet och tycka att jag räddar dagen.
Allt att vinna, inget att förlora
Det är ju dessutom ett sån där: ”allt att vinna, inget att förlora”-läge. Jag vet inte vilka andliga förmågor som kan vakna i och med detta, men det enda jag har att förlora är hur det är idag. Nu har det visserligen stabilt och bra. Vi har tagit fram nya rutiner med vattnet (som även börjat efterföljas). Vi har börjat med kartläggningen av ledningssystemet. Så just nu är behovet inte lika skrivande som det var för nio månader sedan när jag fick panik när det kom ett larm från pumphuset.
Men då önskade jag in det – och det kommit till mig – så tänker jag helhjärtat kliva in i det!
Ta kontakt med fysiska föremål
Under för-kursen, fick vi en uppgift. Vi skulle tona in oss på en låda på ett köksbord. Vi fick direktiv om att vara noggrann med intentionen – vilken dag, vilken tid och vilket köksbord.
Mellan raderna förstår jag att utmaningen för de flesta är att hitta lugnet innanför sitt tankebrus och överhuvudtaget tro att det är möjligt att ”se” något som inte är i det fysiska rummet.
Min utmaning är något helt annat. Jag tonar ju alltid in mig i saker (mest klienter och sådant som de står inför). Så jag tycker inte det är så konstigt ”att kunna” tona in mig…
Men generellt är jag ganska ”dålig” på att pricka in saker. Nu ska vi förstås inte gå in i värderingar som bra och dålig. Men om min man gissar saker har han ofta rätt. Om jag gissar saker har jag ofta fel. Min pricksäkerhet i gissande har varit extremt låg. Otränad är nog ett bättre ord.
PS! Mitt mål är inte att bli bättre än min man på att gissa. Det hade varit coolare att få honom med på tåget (han är väldigt anti).
Igen då – övningen med lådan
När jag tonade in mig på lådan en viss dag och tid (i framtiden) såg jag direkt en relativt rund sten. Sedan såg jag ett vitt nylonsnöre.
Men de låg på varandra. För det är så jag får till mig förnimmelser!
Jag får först till mig en bild, den försvinner – och nästa tar dess plats. Saker ligger inte i relation till varandra.
När jag skulle följa kursdirektiven och ställa mig frågan: ”Vad kan jag göra med dessa?” blev det uppenbart att de två sakerna inte satt ihop. Så istället för att känna efter började jag ”logiskt” tänka… Hum, vad kunde en sten och ett nylonsnöre bli för något?
Här slog mitt logiska sinne till
Ungefär här slog mitt logiska sinne till. Kursledarna hade nyss sagt att man väljer enkla saker när man fjärrskådar. Sten och nylontråd är två ganska avancerade saker. Det var garanterat inte det som var i lådan!
Men jag upptäckte viktiga saker om mig själv.
Ord – inte bilder
Lite för snabb i tolkningen, förstås, men jag såg inte bilder. Jag kände förnimmelser. Strukturer.
Och så fort jag tänkte: ”hum, hur ritar jag det här?” så insåg jag att jag redan hade fått ihop all information jag behövde. Själva ritandet blev en efterkonstruktion. En tolkning av en tolkning.
Just nu tror jag inte att jag behöver göra något mer av denna information än att observera den. Det är en 1-dagsutbildning, jag ska inte bli certifierad fjärrskådare. Jag behöver inte lära mig rita bilder och tolka världen på ett annat sätt än vad jag redan tar in den…
Men jag har blivit lite klarare över hur jag navigerat i världen fram till nu. Kanske kommer jag göra på annat sätt framöver?
Praktiska behov
Sedan är det två praktiska saker som ”ställer till det” i mitt huvud. Dels ska vi ta med liggunderlag –kom ihåg att det kan bli hårt att ligga?
När jag hade en nyopererad kvinna på kurs rekommenderade jag henne att sitta i en baden-baden-stol. Hon satt som i en tron, men jiss vad bekvämt hon hade det.
Om jag vet att jag kan ligga bekvämare, och dessutom inte ta upp mer plats än någon annan, måste jag göra det obekvämt för mig då?
På förberedelsekursen ”råkade” jag berätta om min plan med baden-baden. Mest för att plantera idén i de andra kursdeltagarnas huvud. Äger två sådana stolar själv, så jag packar med båda inför kursen. En extra om någon annan vill ha. Men jag förstår om ingen annan vågar vara ”besvärlig” och göra något som ligger utanför kursrekommendationen.
Hjälp eller stjälp?
Sedan ska vi ha med oss sovmask eller förklistrade skidglasögon för att stänga ute alla intryck. Detta känns också besvärligt för mig.
Om du träffat mig så har du sett att jag inte är så mycket för attiraljer. Har max ett halsband.
För mig känns idén av en ögonmask ungefär lika avslappnande som att vi ska göra meditationer i en rymddräkt.
Jag vill inte vara besvärlig och jag vill definitivt inte vara en sådan som inte lyssnar på direktiv. Men ärligt, om jag ska måsta ha en sidmask på mig kommer jag behöva lägga 90% av min energi på att bortse från eländet i mitt ansikte! Jag missar ju hela kursen!!!!
För saken skull tänkte jag ta med en rosa sjal, den kan jag tänka mig ha över ansiktet. I värsta fall, om det är absolut nödvändigt.
Går inte att öppna ögonen!
Jag minns senaste meditationen vi gjorde i grupp. Det var i zoom i master steg 2 förra söndagen. När man gör Reikimediation så går det liksom inte att öppna ögonen. Man kommer så djupt i avslappning att ögonen ”pressas ihop av sig själv”…
Dessutom är jag så van att gå in och ur djupavslappning att jag kan göra det till och med i gassande solljus.
När jag funderat på saken upptäckte jag en intension jag satte för länge sedan. Ett eget arbetsdirektiv.
Vanligtvis behöver ett medium ca 45 minuter meditation innan hen kan ta emot mediala intryck. Det är den tid det tar att rensa känslobägaren. Jag ville kunna göra samma sak på 17 sekunder! Aldrig ha så mycket inom mig att det behövde rensas.
Nu för tiden brukar jag kunna koppla upp mig på mindre än en sekund!
Så jag skippar glasögonen. Även om de är obligatoriska. Och det är inte en ”ordervägran”. (Hade det varit skyddsglasögon på ett bygge hade jag GIVETVIS haft dem på!)
Men det känns lite fel att gå in i en kurs och styra upp lite själv… Nej, jag tänker inte ligga på golvet. Nej, jag tänker inte ha glasögon…
Samtidigt är jag van att köra mitt eget race och göra folk bekväm – så jag kan nog få till det på mitt sätt och fortfarande smälta in i gruppen… I bästa världar märker folk ingenting! Det viktiga är ju att andra får sin upplevelse! Och att jag får min…
Jesus vad jag tränat?
Och det är nog här jag landat. Jag har inte tänkt på hur extremt mycket andlig träning jag sysselsatt mig med. Det ena har bara lett till det andra…
Men nu när man ser hur folk gör, de som inte har Reikin, så blir det jättetydligt.
De kliver in i en värld där man ska få uppleva att man kan resa bortom tid och rum.
Jag går samma utbildning för att lära mig att stanna på en plats, i en tid, och fokusera på ett enda föremål.
Med detta uppmärksammat och identifierat!
Nu släpper jag detta helt för att fokusera på viktigare saker.
Hade bland annat tänkt öva mig i att känna in fysiska föremål. Tänkte ha olika övningar dagligen fram till kursen börjar. Om jag känner på mig att det här kan vara en av mina ”flaskahalsar” är det här jag börjar!
Brukar du skriva av dig när det vaknar mycket tankar och funderingar?
