Vi får ofta höra att saker ska kännas bra, men ofta försvinner den goda känslan trots att vi är på rätt väg.
Känslor är speciella. Helst vill vi känna att vi är på rätt väg varje dag. Och vi SKA känna så, men det finns ett stort MEN. Och detta men ställer till det för många.
Magkänslan är till för att guida oss till rätt val, men när vi väl gjort valet slutar magen att pirra av förväntan.
Det påminner lite om GPS:en. När vi är i ett kvarter och behöver svänga vid flera olika korsningar så pratar GPS:en hela tiden. Vi får ständigt rådgivning om hur vi ska svänga i nästa korsning. Men när vi kommer ut på storvägen och ska köra 30 mil raksträcka säger GPS:en ingenting. Den är knäpptyst. Här blir vi nervös… Har den slagit av? Är jag på rätt väg? Hur länge ska jag fortsätta?
Men GPS:en har varken slagit av eller slutat fungera. Den har ”bara” inget att säga. Vi är ju på rätt väg. Vi är på väg åt rätt håll. Vår uppgift är att fortsätta köra framåt, och inte leta genvägar där vägen löper rakt.
När den behövs säger den till
När vi börjar närma oss ett vägskäl börjar GPS:en plötsligt påkalla uppmärksamhet igen. ”Om 500 meter, sväng höger”. Sedan hojtar den till igen när det är dags att svänga. Så den fanns med hela tiden. Men den sa inget när vi var på rätt väg. Vår magkänsla fungerar på samma sätt. Den lyser med sin frånvaro när vi är på raksträckor.
Det som är olöst påkallar uppmärksamhet
Effektivitetskonsulten David Allen har satt ord på det hela. Han säger: ”Allt som är olöst är lösa trådar, vilka påkallar uppmärksamhet. När något är löst känns det inte.”
Detta är anledningen till att beslutsprocessen ofta är krävande. När vi inte vet snurrar tankarna. I huvudet testar vi scenario efter scenario tills vi blir alldeles matt. I detta läge hjälper magkänslan till och guidar. ”Testa det här.” ”Gå åt det här hållet…”
Men när vi nått klarhet blir det alldeles stilla och lugnt. Vi vet, med orubblig klarhet. Vi är fri från tvivel. Nu är det ”bara” till att göra det. Raksträckan hägrar. Och GPS:en är tyst. Den pratar först när det är dags för nästa vägval.
Är jag på rätt väg?
Det är lätt (och vanligt) att börja tvivla när GPS:en är tyst och raksträckan hägrar. Pirret i magen är borta. Vi kommer längre och längre, men inget händer (mer än att omgivningen skiftar). Det är här vi brukar be änglarna om tecken. ”Snälla visa mig att jag är på rätt väg.”
Avsaknaden av händelser gör oss nervös. ”Har jag missat något?” Vi fylls av tvivel.
Men det enda som hänt är att vi kommit rätt. Vi ska ”bara” fortsätta framåt. Fortsätt upprepa den senaste rekommendationen och se till att faktiskt göra det du kände att du skulle göra. När klarheten råder påkallar inte det olösta uppmärksamhet längre. Men du ska fortfarande göra det du kände att du skulle göra.
Förstärk själv den goa känslan
Känslan när du är på rätt väg är alltså raksträcka och känslomässig tomhet. Det är denna känsla som naturligt infinner sig när du är på rätt väg.
Men du behöver inte nöja dig med den känslan!
Raksträckor är ett perfekt tillfälle för attraktionslagen och för att själv skapa den känsla du vill ha. Här handlar det alltså om att själv kalla in känslan som ledde dig till det du ville ha, i jämförelse med att känna känslan som ligger runt dig.
Kalla in känslan du vill ha för att hålla ångan uppe
Fördelen med att själv kalla in känslan av det du vill ha är att det blir betydligt lättare att hålla ångan uppe och fortsätta framåt. Annars är risken stor att man råkar haka arm med tvivlet och kanske till och med byta spår. (Sök inte genvägar där vägen löper rak).
Byter du spår kommer magkänslan visserligen tillbaka (den tar ut en ny rutt), men är du verkligen på väg till ditt förstahandsalternativ? Varför behöva nöja sig med mindre?
Så det är naturligt att den goa känslan försvinner när du är på rätt väg.
Men du behöver inte leva utan den goa känslan, passa på att kalla in den!
Har denna text hjälpt dig? Skriv några rader och berätta!
