Släktkarma – när en anhörig går bort

Nyfiken på hur öde, ödestrådar och släktkarma händer ihop? I detta inlägg berättar jag om de dolda krafterna som styr vårt öde.

Det finns ett indiantalesätt som lyder:

Alla människor får en uppgift. Något de är här på jorden för att lösa. De personer som inte löser sin uppgift lämnar den till sina barn – för barnen att lösa.

Finalen lyder:

De barn som löser sin släktkarma frigör inte bara sig själv. De frigör sju generationer framåt och bakåt.

I detta inlägg tänkte jag berätta om denna släktkarma, och vad som händer när en person dör.

Men för att kunna göra det på ett bra sätt vill jag berätta om livets fyra faser. (Det är här du kan se vilka teman som ligger i familjen, det är dina släktkarman)

Jag önskar att jag kom ihåg vad författaren hette som berättade om livets fyra faser, för jag är hen evigt tacksam. Det är så många saker som fallit på plats sedan jag fick veta detta. (Om du som läsare känner igen detta och vet vilken bok jag hämtat informationen från, hör gärna av dig och berätta).

Första fasen – introduktionen (0-20 år)

Har du någon gång sett en film? Troligen. Har du tänkt på att de första 10 minuterna är till för att introducera filmen? Du får veta vem huvudpersonen är, vilka de viktiga karaktärerna är, eller om det är en komedi eller en äventyrsfilm.

Livet har också en sådan introduktion. Men den är inte 10 minuter utan 20 år! Allt som händer oss de första 20 åren är ”bara” till för att ge oss ett ramverk. Det presenterar viktiga händelser (som har betydelsefulla minset) och viktiga händelser. Allt detta ”bara” serveras till oss utan att vi har särskilt mycket att säga till om. Det bara är. Faktum att allt fram till 28 års ålder är ödesbestämt (märk väl att denna fas slutar vid 20 år, ändå fortsätter det ödesbestämda i åtta år till).

Andra fasen – Prova själv (20-40 år)

När vi blivit 20 börjar vi bygga vårt eget liv. Vi börjar jobba eller studera, vi flyttar hemifrån, vi får nya vänner och nya influenser.

Från början, direkt när vi börjar göra detta, är vi fortfarande så präglade av våra hemförhållanden att allt vi gör har en direkt påverkan av dessa. Om vi tyckte om vårt hemförhållande försöker vi återskapa det. Om vi inte tyckte om våra hemförhållanden vill vi göra revolt mot dem, vilket innebär att vi vill göra den direkta motsatsen mot vad vi fått med oss.

Men längs vägen, tack vare våra val, vår sysselsättning och våra vänner, börjar nya influenser smyga sig in.

Plötsligt börjar vi kunna välja: ”Hemma gjorde man så här, men här gör man på det andra sättet. Vad föredrar jag?”

Det är först vid 28 års ålder vi har fått tillräckligt mycket många intryck, och gjort tillräcklig många egna val, som vi kan tänka och känna utanför vårt familjearv.

(När jag berättat om detta på kurser har det ofta gått ett sus genom deltagarna, de minns något som hände, något manifesterande, vid just 28 års ålder. Själv är jag både stolt och lite tagen över det faktum att jag vara 25 när jag började jobba professionellt med Reiki. Det låg i mitt öde.)

Tredje fasen – Stora reningen (40-60 år)

Vid 40 börjar vi totalt sett ha fått så många midset och intryck att det börjar vara riktigt fullt! Det är som ett hem där vi samlat på allt vi kommit i kontakt med genom åren. Huset är fullt av saker, liksom källare – och vind. Vi känner behov av att rensa. En inre storstädning. Det är här de flesta brukar börja med healing och andlig utveckling.

Nu fattar vi beslut utifrån vad vi (tack vare vår livserfarenhet) tycker är rätt och riktigt. Det är därför de flesta tycker det är skönt att bli 40! Man gör som man själv vill. Vid 50 och så småningom 60 brukar denna känsla vara ännu större. Nu orkar man inte engagera sig så mycket i vad andra tycker och tänker. Man gör det på sitt eget sätt. Livet blir lättare och lättare.

Fjärde fasen – Lära ut (60 år och framåt)

Från 60 och framåt är tanken att vi ska lära ut våra livserfarenheter till kommande generationens barn (och sluta cirkeln).

Det är förstås valfritt

De här fyra faserna är förstås valfria. Det finns personer som aldrig frigör sig, vilket gör att de aldrig kommer in i varken prova själv, eller någon rening, trots att de blivit äldre. Ofta beror detta på trauman och att de ”fastnar i tiden”.

Men jag gillar förklaringsmodellen. Generellt tycker jag den sätter ord på skeenden som vi hela tiden ser.

Jag tycker också att det är trösterikt för ungdomar som känner sig låst i tillvaron. Det är helt okej! Det är liksom så det är!!! Det blir bättre för du kommer att göra det bättre! Drivet från att göra det bättre kommer ifrån den situation du är i nu. Det är liksom så det är uppbyggt…

Men släktkarma då? Vad händer när någon dör?

Det finns två väldigt stora krafter som är inblandade när någon dör (Eller när någon föds, vid födelse förankras livsödet för kommande sju generationer).

När en förälder dör försvinner ”släktkarmetråden” som går igenom de sju generationerna. Många säger att man tappar en del av sig själv när en förälder dör, och detta är sant. Släktkarmetråden försvinner. Karmat försvinner. (Ofta försvinner även familjekonstellationen, rutiner och sociala samspel förändras).  

Två sätt att skifta öde

Det finns två sätt att skifta ödet (skifta ödestråd under tiden vi lever). Det ena är att få sitt hjärta krossat. Det andra är att bli förälskad.

När vi blir förälskad strömmar det in nya energier, vilket gör att vi börjar ser världen genom nya ögon (känner du igen likheten med fas 2, prova själv?).

När vi får vårt hjärta krossat fryses tiden. Allt stannar upp. Vi kliver ur livets flöde och hamnar i ett ingenmansland. Men eftersom allting annat fortsätter framåt (som om inget hade hänt) får vi ett annat typ av liv. Jag tror vi alla träffat människor som fastnat i sorg och har slutat leva.

Det går att läka ett brustet hjärta

Om vi fått vårt hjärta krossat så vill jag säga att det går att läka. Och då menar jag läka till ett starkare och mer kärleksfullt hjärta än vad vi hade innan sorgen. Det är alltid en tidsfråga innan vi får vårt hjärta krossat, entreprenörer tränar sig faktiskt i att hoppa upp på hästen igen, trots tidigare besvikelser. Själv har jag sörjt fler relationer som bytt fas, och därför inte längre är vad de brukar vara, än dödsfall.

Avslappning och kärlek läker ett brustet hjärta

Hjärtat läkes när vi slappnar av, och tar emot av livets kärlek. (det är därför som Reiki är så bra för ändamålet). Kärleken tar smärtans plats. För att detta ska ske behöver vi känna oss trygg. Vi behöver också (då vi har en fri vilja och nya energier, ny kärlek, gör att vi skiftar ödestråd) ta emot av den kärlek som kommer till oss.

Det blir alltid ett tomrum

När en förälder går bort släpper släktkarmat. Det blir ett ”tomrum”. (Detta sker alltid, även för en adopterad som inte har någon kontakt med sina biologiska föräldrar).

Vissa fastnar i tomrummet. Lever kvar i det i decennium. Bygger en identitet på att vara föräldralösa.  

Det tar 1-2 år, sedan syns förändringen

Andra personer läker och tar emot av de nya energier som nu ”får plats”.

Genom åren har jag haft förmånen att följa flera sådana personer på behandlingsbritsen.

Det tar längre tid än vad man tror. Även om energierna kommer in så brukar det ta en stund innan det manifesteras. Men efter 1–2 år kan man se hur något spirar i dessa personer. Något har kommit till dem. Något som inte fanns där förut.

Vilken väg tror ni jag väljer?

I slutet av augusti lämnade min mamma den här inkarnationen. Det var väldigt oväntat för oss alla, troligen även för min mamma som precis hade kommit hem efter veckohandlingen. Obduktionsrapporten har inte kommit än, men det ser ut att vara hjärtinfarkt (min morfar dog också knall och fall, jag tycker faktiskt att det är ett bra sätt att gå, även om det blir en chock för alla inblandade).

Länk till min mammas minnesruna.>

Nu när jag vet allt det här.

Vilket alternativ tror du jag kommer välja?

Gå in i traumat, sorgen och chocken – i ett tappert försök att frysa tiden?

Eller ta emot av kärleken och låta livet spira?

Vill du hjälpa helandet på vägen? Du kan Reikiinitera mer än vad du tror! Initiera tidigare liv >

Jag vill hedra, inte kliva av flödet

Ännu en gång tackar jag Reikin för att den kommit in i mitt liv och visat mig de här grejerna.

En del av mig får dåligt samvete. Ska man inte vara mer ledsen? Ska man inte sörja mer? Men vad blir bättre av att jag vältrar mig i sorg? Jag är hellre med min familj och njuter av att vara i energierna tillsammans med mina kunder!

Men visst bearbetar jag varje dag. Jag minns. Pratar om henne. Fortsätter att ha henne med i mina dagliga reikiskick. Klart jag hade önskat att hon hade varit kvar tio år till!

Varje dag fattar jag ett beslut: Jag vill, kan och tänker leva mitt liv fullt ut! Min mamma hade väldigt många coola egenskaper och hade väldigt mycket fint att ge till välden. Nu har stafettpinnen kommit i mina händer. Om det är något jag vill göra så är det att ge Giese-energin till världen.

Jag tänker inte sörja. Jag tänker hedra.

Är oändligt tacksam för jag Reikin inneburit att jag kan göra detta val.